Tänk vad det är skönt att få skriva även när allt känns svår. Jag klarar inte av detta mörker och efter jyl så rasade min värld. Är deprimerad och gråter för allt.

Att sen klara av alla andras problem i familjen mäktar jag inte med nu. Har alltid varit den ska fixa allt och ställa till rätta. Om ens barn  mår dåligt och inte klarar sig sliter det oerhört och dotter har en massa problem att brottas med.

Jag är också oerhört rädd för att mannen börjar bli dement. Märker att saker inte fungerar som det ska.

Han själv är medveten om detta och givetvis rädd.

Tyvärr har han fått ett humör som inte heller är trevligt vissa dagar. Då blir det sömnlösa nätter fulla med gråt för på dagarna håller jag för det mesta ihop.

Då är min räddning att få åka till sonen i Thailand och i dag betalade mannen min resa. Är så tacksam mot honom som förstår vad det betyder för mig.

Om tre veckor lyfter jag och ska vara borta till början av mars. Där får jag vila och koppla av allt som tynger.

Måste få samla ihop mig för att vara stark och hjälpa för jag vet att mycket stöd behövs åt alla håll.

Tänker ibland när det känns som värst "Vem ska trösta knyttet"

Jag behåller så mycket inom mig vill inte lägga mina bekymmer på andra så det är jätteskönt att skriva av sig.

Uch, så jag klagar, vet att det blir bättre och jag är i alla fall lyckligt lottad för vi älskar varandra allihop och kämpar mot samma mål.

Vill att ni ska veta om jag inte orkar höra av mig så ofta.

När jag läser alla fina kommentarer är det balsam på såren så ett STORT  TACK för att ni finns mina vänner. 

Nu ska ni få se lite vinterbilder från katterna i kattgården.

Det är tur att mannen tycker lika mycket om dom som jag gör och tar hand om dom medan jag är borta.

 Kram till er alla som orkat läsa mitt gnäll.

 Love.