Sent i går kväll ringde telefonen och då blir jag alltid rädd.

Det var Keng, Tonys flickvän i Thailand som talade om att Tony

varit med om en trafiKolycka och var på väg till sjukhuset I ambulans.

Mitt hjärta höll på att stanna av skräck och jag skulle inte få

ringa färrän om en timme.

 Efter en timme ringde jag och fick reda på att en bil svängt ut framför honom när han cyklade och att han skulle opereras.

Ingen sa hur det var eller vilken operation det gällde.

 Natten var en fruktansvärd fasa men tidigt i morse ringde Tony. Tack gode Gud så var det bara nyckelbenet som var brutet och något med axeln. Han var opererad och lät pigg. Utan hjälm vet man inte hur det kunde gått.

Sjukvården är mycket bra och han blir omhändertagen på bästa sätt. Sen får vi se vad försäkringen täcker men det är oväsentligt just nu. Jag är så tacksam att vår älskade son finns kvar för det kunde lika gärna gått illa.

  Nu kommer det att ta tre månader innan allt är läkt.

Problem kvarstår dock för på tisdag måste han lämna landet och åka till Kambodja, stanna där länge för att sen få visum och komma tillbaka. Reglerna är stenhårda och höga böter om man stannar i Thailand utan visum.

Läkaren på sjukhuset har skrivit ett intyg som Keng ska ta med sig till Emmigration i morgon så får vi se vad dom säger. Inte sjutton kan han åka nu men säker kan man aldrig vara.

Nu kan jag i alla fall prata med honom när jag vill tack o lov.

Regnet öser ner här men det behövs och jag kommer nog att sova en del i dag. Reaktionen kommer efter med tårar och trötthet.

Jag kan inte ta några kort för min laddare är puts väck har letat som en tok. När datorn var sönder försvann en hel del kort och dom får jag aldrig tillbaka. Trodde alla fanns på Usb-minnet men icke sa Nicke.

Vill tacka er alla som skrivit trots mina fattiga inlägg men jag hoppas kunna komma igång med bloggandet igen.

                        All kärlek till er.

                              Love.