Sita

7 januari 2012 17:00

Tråkigt att han har sin vilja o att den inte stämmer överens med din. Jag har aldrig varit på Hindersmässan. Får se om det inte är för kallt lr om jag jobbar. Kram på dej.

Gunilla

7 januari 2012 21:19

Kommer jag ihåg det, så ska jag försöka komma in till sta`n då.
Är ju så mycket folk då.
Sitter och lyssnar på musik i hörlurarna medans jag kollar bloggar :)

Kram vännen

En medmänniska

7 januari 2012 21:34

Du får en varm hälsning från mig. Jag har din blogg bland mina favorier för att jag gillar den väldigt mycket.
Livet far inte alltid dit man vill.... men du utstrålar värme o trivsel .. trots de påfrestningar som jag bara kan ana i det du skriver.
Många varma kramar till dig från mig

Inger

7 januari 2012 21:35

Hoppas du får ut något av mötet! Du behöver säkert lite mer egentid om du ska orka. Det är viktigt att du får stöd annars faller allt, eller hur?

kram/Inger

Ruth

7 januari 2012 22:47

Så ledsamt att Leifs sjukdom begränsar er frihet på detta viset. Det är jobbigt som anhörig att leva med en som har en sjukdom, synd om den sjuke också. Livet är inte alltid en dans på rosor det har du fått erfara. Måste det komma bättre dagar framöver för er.
Många kramar från stugan i Värmland.

Maria

8 januari 2012 02:00

Jag lider med dig, förstår om du känner dig instängd lite så där utan egen tid. Ja vi behöver de också. Hoppas du kan komma iväg på marknaden vore så roligt för dig. Du får vara försiktig när du är ute med hunden för ett brutet ben vore sannerligen inte roligt, du har nog som de är.
Kramizar från torpet

lillis

8 januari 2012 06:49

Det är inte hemskt att du längtar till måndan, förstår hur din vardag ser ut och du behöver ha lite egen tid för att orka med allt.
Du ska veta att jag tänker på er väldigt ofta.
Styrkekramar till dig vännen

Mia

8 januari 2012 09:17

Hej mitt hjärta. Länge sedan nu, rätt som det var berättade barnen för nån dag sedan att du ringt <3. Sitter med sista uppgiften i utbildningen nu, på fredag 13 januari tar jag SOCIONOMEXAMEN! Tänk vad fort tiden gått!!! Jag har sagt upp mig från mitt undersköterskejobb och fårr ett vikariat i Linköpings Kommun som utredningssekreterare, barn & ungdom 0-20 år, precis som jag ville, och trots att jag snart ska föda barn :) Matthias ser mycket fram emot att få vara hemma på pappaledighet. Räknar med att gå hem v 9 och vara hemma över påsken, sen får han ta vid.

Förstår att du har det kämpigt emellanåt min vän, det kan inte vara lätt att slitas mellan motsägelsefulla känslor. MEN det är helt ok att känna som du gör. Tycker du har en ängels tålamod, eller det VET jag ju att du har.

Pavis är kung i huset & Filippa är den största katten i huset. Helst ligger hon på rygg i soffan & sover. Pavis är där vi är, så klart...Helst på mina böcker, eller vid diskbänken när vi lagar mat, nåt kan ju ramla ner...

Du är min förebild, min vän och mamma L. Älskar dig så..

Kram "Dottra" Mia

Anita Lundwall

8 januari 2012 13:21

Kram på dig vännen Hoppas ni får den hjälp ni behöver, min brorsdotter Lena Boström är biståndshandläggare. kanon viktigt jobb.
Du skall se att det löser sig till det bättre både för dig och för Leif. MIn bror som fixk en stroke 2007 bor visserligen hemma men är vissa dagar på Jeremiasgården därhan tränas träffar personer med samma handikapp. Du skall se att allt blir så bra för Leif.
MIn mamma fick althsimers så jag vet hur jobbigt det kan vara Min mamma gömde saker, både doftande och illaluktande man fick leka spårhund ibland Det är jobbigt attt se sina när bli sjuka.
Många varma go kramar Anita Lundwall
PS skickade du e-mailadressen Till Carina i Stockholm DS

Blessingsrehabb

8 januari 2012 13:29

Hej love..Det är så gött å komma in här och mötas av vinter och vaktande vargar ;)...
Jag förstår att du står i stor förändring och sjukdomens gång tar sin tid och går sina egna vägar. Jag har haft likdana känslor att jag längtat efter avlastning för mina pojkar för att kunna slappna av. Här är det bara betlehemsstjärnan kvar.
Den är så mysig så den får vara kvar ett tag. Annars har det inte varit så mycket . Eftersom jag firade jul hos tösa i Norge.
Mina barn är 28 snart 29 storson, mellanson 24, stortös 21 och lillstumpan 14..Så jag har alltså en liten sladdis kvar..Och den tösa håller mig vid liv, vill jag lova;).

Hindersmäss jaha, skall googla på det. Kanske vore det ett tillfäller till besök..Jag accepterar gärna din invit om att lära känna dig vidare..
Önskar dig allt gott med biståndshandläggare och allt sådant där jobbigt..Blessing i massor.

Blessingsrehabb

8 januari 2012 13:41

Kommer in igen hehe..Jag googlade på hindersmäss..lägger in länken här..det var intressant att läsa...örebrotown.com och läs om hindersmässans historia. Det gick inte att kopiera in länken tyvärr..Oki Hejhej..Bless

Lambergsfrua

8 januari 2012 16:45

Kära vän, vad jag känner med dig!
Du är som en fånge i ditt eget hem på grund av din älskade Leif. Ibland är livet grymt. Jag förstår om du känner dåligt samvete för att du känner en lättnad för att det blir måndag och du kan rå dig själv. Men försk att slå bort den känslan! Kanske du i stället ska tänka på hur mycket du ger din Leif och att du också måste få tänka lite på dig själv - annars orkar du ju inte med honom. Måtte mötet på torsdag leda till något konstruktivt, som är bra för er båda två.
Vi har ett underbart grannpar med ungefär samma problematik som du och Leif. Hon har kämpat med honom hemma nu i flera år. Efter åtskilliga stroke sitter han i rullstol. Nu anser alla inblandade, att han måste in på demensboende, men hon vill ju så gärna försöka ha honom hemma - något som egentligen inte är bra för någon inblandad. Det här paret har hängt ihop sen hon var 17. Livet efter pensioneringen blev inte alls som de hade planerat och det är så svårt att ta till sig. Förnuft är en ska, men känslor något helt annat.
Mina allra varmaste kramar,
Lambergsfrua

Cina

8 januari 2012 17:43

ja vet precis vad du går igenom då min mamma sa samma sak när pappa vart sjuk.
Tyvärr dog ju min mamma 2009 hastigt o lustig och kvar vart min alzeimerssjuka pappa som vi då äntligen hade fått in på avlastning efter mycket tjat på mamma. Hon satt många kvällar o nätter med pappa som bara då skulle ut o promenera. Spelade ingen roll om det var dag, kväll eller natt. Han plockade med både det ena o det andra. Det är synd om båda i detta fall. Mamma ville ju inte släppa taget om pappa efter 57 år som gifta. Hade hon levat så hade dom haft 60 års bröllopsdag i år i nov. Pappa bor nu på ett hem för alzeimerssjuka och han lever i sin lilla värld. Det är jobbigt som anhörig att se sina föräldras förändring. Alzeimers kallas ju för "den anhörigas sjukdom".
Ja älskade Love jag vet vad du går igenom. Jag har oxå jobbat med dessa sjuka men det är jobbigare att se sina anhöriga i denna sjukdom. Ja kan inte hälsa på min pappa för jag tycker det bara är jobbigt han känner inte igen mig o han vet inte vem jag är. Det tar hårt på en vill hellre komma ihåg min pappa som han var. För detta är inte min pappa. Hoppas du förstår vad jag menar.
Nu har jag kanske blottat ut mig helt men det bjuder jag på.

Många styrkekramar till dig min vän.