Hallo ni alla!

I tre år har jag bloggat och kunde väl aldrig tro att jag skulle få så många goa vänner.

En del av er har jag träffat men oavsett det är ni alla lika betydelsefulla för mig.

Har i dag pratat med min allra bästa vän Jill och tänker åka till henne en dag.

Elinor var bara fyra år 1974 då vi träffades och vi har sen dess blivit som nära systrar.

Hon är den syster jag aldrig haft men längtat efter.

Jag är lyckligt lottat som har härligt ärliga uppriktiga vänner.

Dagen jag oroat mig för kom i dag . Elinor o jag åkte dit och träffade en

ung toppenbra biståndshandläggare, sjuksköterska och Leifs kontaktperson.

Till skillnad mot förra usla o oproffesionella möte var detta mycket bra.

Det är nu bestämt att Leif får eget boende men var o när vet vi inte än.

Samtidigt som det är hemskt jobbigt vet jag nu hur det ska bli och kan

bearbeta det och göra dom förändringar som ska ske.

Har nog varit rädd att dom inte ska förstå och föreslå att han ska komma hem.

All personal på korttidsboendet är fantastiska både mot sina "gäster" och

vi anhöriga. Jag vet verkligen hur jobbigt det måste vara.

På måndag är det anhörigträff  något jag ser fram emot.

Det är tredje terminen vi träffas och jag hoppas vi kan fortsätta även om

våra två trevliga ledare inte kan ha oss längre. Alla har vi något att ge varandra.

Jag försöker hitta på olika saker med Leif och vi var till plantmarknaden

i Lindesberg där det fortfarande finns blommor att beskåda.

Plånboken var inte så välfylld men tre perenner räckte det till som nu är plantade.

Det kommer ju en vår och glädjen när dom små skotten tränger fram är lycka.

Ja kaffe med gott bröd hade dom också och massor av vackra saker se bara.

Vi hörs snart igen med lite smått om vad som händer o sker här. Må gott o sköt om er.

                                                  
     Kram

                                                  
     Love.