Hejsan!

Ni tror nog jag lagt mig ner för att dö men det finns lite krafter kvar.

Veckan som var vill jag helst glömma så otroligt mycket att göra inför

visningen och med Leif hemma vart det kaos och elände.

Min kropp storstrejkar nu och hur jag mår är inget ni vill höra.

Visningen blev i alla fall av och vädret höll sig fast vi haft snö och hagel dagen innan.

Det dök upp några bilar men vi var utkastade lika så djuren.

Två familjer är intresserade och en ska komma igen på långfredag.

Dom har ingen villa att sälja så jag hoppas givetvis men ännu är det långt till affär.

Lilltösen sköter sig bra och nu har Gaius förstått att han ska vara försiktig.

I dag stod en katt och Nova och åt ur samma skål så även dom accepterar henne

fast hon rycker och drar i svans och öron. Blir det för jobbigt kommer en tass

farande och hon backar men ger inte upp och ser så förnärmad ut när katten

tar ett skutt upp på stolen.

Kommer ni ihåg låten "Han hade foten i en potta" Jag har en annan version

"Hon hade huvudet i ett örngott" så är det nu jag trär ett örngott över huvudet med

ett litet hål för munnen. Nova har nämligen fått för sig att mitt hår är en delikatess

och att hon måste ha bort vartenda strå och jag vill inte bli flintis även om håret just

nu inte är till sin fördel men det är inte något av mig.

Jag har nog åldrats 10 år det här sista året och känner snart inte igen mig i spegeln.

Man tror att när man blir äldre ska man göra saker man vill och ha lugn o ro men det

fick vi inte.

Så blir det tvärt om och jag kunde aldrig föreställa mig att en demenssjukdom skulle

vara så krävande och svår.

Ingemar Johanssons (boxaren) fru har skrivit en bok om deras liv och Ingemars sjukdom.

Även om jag läste den så fattade jag inte vilka svårigheter dom gick igenom.

Nu förstår jag till fullo när vi kämpar oss fram dag för dag.

Det som är värst är att Leifs humör förändrats och han blir så arg.

Ska prata med doktorn om det finns någon medicin som kan hjälpa för han mår så

jättedåligt efteråt och det är inte bra.

Nu är det inte alla dagar som är pest o pina inte heller hela dagar utan det kan

vara några timmar och kommer som en blixt från klar himmel.

Det är ett av dom karakteristiska dragen i denna sjukdom upp och ner.

Hoppas ni förstår varför jag inte orkar skriva ibland då jag försöker hålla ihop mig.

Tror det blir bättre när flytten är klar och det blir mindre jobb för är det något jag

kan så är det att kämpa  vara envis och trots allt gnäll i dag possitiv.

Kära hälsningar till er alla.  

                                                  
Kram

                                                  
Love.