Laos är ett kommunistiskt land stort som Storbritanien och ett av dom minst utvecklade länder i världen. Grundskolan är 5-årig och medellivslängden strax under 60 år.

För att ta oss dit tog vi buss till Bangkok, flyg till Udon Thani, minibuss till gränsstaden Nong Khai där vi fick betala 32 dollar för visum. Sen bil till gränsen som är bron över Mekongfloden  och Friendship Bridge

Huvudstaden heter Vientiane och är närmaste stad. när man kommit in i Laos.

Om jag inte visste att detta var en huvudstad hade jag trott det var en liten kolonial landsortstad.

Lugnet var unikt för en asiatisk huvudstad stor som Falun. Väldigt lite bilar, motorcyklar men många cyklade och vi tog oss fram med tuk tuk på våra utflykter.

Staden är inspirerad av fransk arkitektur och här fanns goda baugetter, vin och ostar.  

Trodde knappt mina ögon när ett Skandinaviskt caffé dök upp. där satt vi på balkongen och år semla i Laos.     

En dag var vi på marknad där dom sålde vackra mycket vackra tyger, sjalar, kläder och silversmycken från bergstammar samt småskrin med vackra inläggninger.

Glömde tyvärr kameran hemma på hotellet den dagen.

Här är vårt hotell som låg vid Mekongfloden och vi såg över till Thailand.         

På kvällen öppnade många små restauranger på stranden och det doftade gott av örter och mat som lagas utomhus.

Där satt vi på plaststolar och njöt av solnedgången med

god mat och  Beerlao (enda ölet jag kan dricka).

Himlen färgades vackert röd och moskiterna började dyka upp. Då gick man vidare till någon bar och satt innomhus med underhållning i form av levande musik.

Allting har ett slut och vi vände åter till ´Thailand.

Dom sista dagarna tillbringade jag i Bangkok med William och hans flickvän Goii.

Det var med blandade känslor jag lämnade en del av min familj för att åka hem till resten av mina kära men till nästa år kommer jag igen.      

Om ni orkat vara med ända hit så önskar jag er alla en 

solig härlig vår/vinterhelg.

Kram 

Love.